Det händer ofta numera att vänner jag pratar med uttrycker viss åldersnoja. Jag har aldrig förstått det där. Jag har hört talas om de berömda 30- och 40-årskriserna, men är övertygad om att det inte är något annat än hjärnspöken.

Vad är det som förväntas hända vid just dessa, eller andra tidpunkter i livet egentligen? Vad är det som bara pang-bom förändras över en natt, för att almanackan talar om för en att man nu innehar ett visst antal år?

Jag har aldrig haft några kriser. Inte av DEN sorten åtminstone. Åldersnoja handlar mest om krav utifrån, snarare än något som har med en själv som individ att göra.

Jag har aldrig följt andras idéer av vem jag borde vara och jag vet mycket väl att det garanterat finns någon därute som tycker att jag "i min ålder" borde bete mig annorlunda. Att jag säkert är efterbliven på nån vänster för att jag inte har växt upp, som det heter.

Men andras liv och idéer om hur det borde vara, har ju inget med mig att göra. Jag minns att min sure expojkvän i sin ilska efter att jag gjort slut, tyckte att jag hade en "40-årskris" för att jag reste omkring och gick på konserter och tatuerade mig och hängde med "omogna människor" (=musiker). Det var värst. :) I så fall har jag levt i den så kallade "40-årskrisen" i hela mitt liv.

Så länge jag fysiskt kan göra något jag gillar, så kommer jag att göra det. Det är nämligen det enda hindret. Om kroppen inte vill, ja då får man acceptera det, men förhoppningsvis dröjer det många år till innan jag hamnar i rullstol eller behöver ta mig fram med rollator. :)

Livet är skört. Det är kort och kan vara över när man minst anar det. Det värsta slöseriet hade varit att kasta bort den dyrbara tiden på att behaga andra och göra vad de tycker att man "borde" - för att man är en speciell ålder.

Jag sitter här just nu i min älskade lägenhet, och ser mig omkring. Om någon hade kommit in här första gången utan att veta vem som bodde här, hade de aldrig gissat på "kvinna 40+". Det är leopardmattor och gitarrlampa i taket, det är Judas Priest inramat på väggen, det är skivor överallt, det är datorer och diverse "ovuxna" detaljer, såsom värmeljushållare i form av dödskallar och allt det där. Ändå älskar jag det. Om jag skulle dö imorgon hade jag inte ångrat någonting. Kanske några småsaker som jag inte kunde råda över, men det måste man i så fall släppa.

Ödsla inte tid på ålderskomplex eller på andras idéer om hur ditt liv "borde" se ut. Livet är en gåva - lev det!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Diskussionen kom upp nyligen, om huruvida utseende är viktigare än personligheten. För min del kan jag utan att blinka säga, att om en kille bara är snygg, men inte har något annat än det, då är han TOTALT ointressant.   Ett exempel var för flera...