Diskussionen kom upp nyligen, om huruvida utseende är viktigare än personligheten. För min del kan jag utan att blinka säga, att om en kille bara är snygg, men inte har något annat än det, då är han TOTALT ointressant.

Ett exempel var för flera år sen då jag var på krogen, och den snyggaste kille jag nånsin sett, uppenbarade sig. Det behövdes en KRAN för att plocka upp hakan från golvet, det var rena filmsekvensen med änglakörer och harpor och hela köret. Till min stora förvåning och lycka, drar han ut stolen bredvid mig och sätter sig (tack Gud!). Och så öppnar han munnen.

Hans första, fullt seriösa kommentar var: "Så.... jag antar att du inte hade tänkt ta av dig kläderna?"
(Eh...VA?) Nej, det hade jag inte tänkt, nä.

Snubben fortsatte: "Okej, för du ska veta, att 99% av alla tjejer gör det när jag ber dem om det".

Jaha. Kul för dig. Han var så full av sig själv att hans bästa dejt nog hade varit en spegel.

Plötsligt ville jag bara att han skulle sätta sig någon annanstans. Folk får ursäkta, men jag hade inte "ENS" kunnat använda den där till enbart fysiska aktiviteter. Det går bara inte att tända på en komplett idiot som är förpackad i en fin förpackning. Skit är fortfarande skit även om man dekorerar det....

En annan gång var jag på en rockklubb, och en kille jag hade spanat in i några månader, visade sig vara kompis med en av MINA tjejkompisar. Så, hon erbjöd sig att presentera honom för mig. Nice. Jag sträckte fram handen för att hälsa medan han med slö blick tittade på den utsträcka näven ungefär som "vad gör man med den där...?" och slutligen, när poletten väl trillade ner, tog mig i hand - och det kändes som en död fisk. Ooo-khejjj.... En till som inom loppet av två sekunder hamnade på "absolut INTE"-listan.
För en erfarenhet som både jag och några vänner har gjort, är att snygga killar är så upptagna med att vara snygga, att de faktiskt inte ens är kul i sängen. Varför? För att de är så fokuserade på sig själva att man inte har roligare DÄR än nån annstans med en sån kille. Går fetbort.

Däremot har jag varit med om motsatsen. Killar som jag ALDRIG trodde att jag någonsin skulle bli attraherad av, har med sin intelligens och personlighet lyckats få mig att glömma bort hur de ser ut.

Vid några tillfällen de senaste månaderna jag haft skitbra konversationer med killar som fått mig att nästan direkt ”tända” på dem. Det grundade sig på kombinationen intelligens och ödmjukhet.

Den ene var trummis, turnerande trumtekniker och merch-kille, samt musik/rockjournalist i England sen många år tillbaka. Vi är i samma ålder och han kunde relatera till och diskutera saker som INGEN annan jag känner eller har träffat på åratal, kunnat fatta ett jota av. Jag hade jättekul den kvällen. Han var inte snygg nånstans egentligen. Ganska överviktig, inget vackert ansikte direkt, men han hade en sån go’ humor och var så lätt att prata med, att jag till min stora förvåning stod och tyckte han var attraktiv efter en halvtimmes konversation.

Den andre var turnerande sångare, låtskrivare, allt-i-ettmusiker. Han är en så bra konversationspartner att jag önskar att jag kunnat stänga in mig i ett rum med honom i en vecka, dra ut alla telefoner och koppla ur mobiler, och bara snacka! Inte heller han var nån modell precis. Också några extra kilon här och var, men who am I to talk? :)

Det viktigaste är trots allt att de delar min passion för musik. Det bara ÄR något med folk som är av ”samma sort” som man själv. Jag kan aldrig känna samma samhörighet på något plan alls, med någon som inte är intresserad av eller kunnig inom den bransch som inte bara är ett intresse/hobby för mig, utan hela mitt LIV.

Det är nog svårt för många ”normala” människor att förstå. De snackar om ”personkemi” - som om det bara är något som kommer av sig självt utan att några variabler alls behöver vara inblandade. Det får stå för dem själva, men för min del kommer det ALDRIG att bli någon ”personkemi” med en bankir eller techno-offer, det kommer heller aldrig att bli någon personkemi med någon som är betydligt äldre än jag, för det är helt enkelt inte min grej, har aldrig varit.

Däremot är inte utseendet så viktigt i övriga fall.
Summan av kardemumman blir att jag tänder på intelligens och personlighet. Självklart går det inte att bli intresserad av någon vars yttre man tycker är direkt motbjudande, men min poäng är att utseende långtifrån är allt.

Jag fick mothugg från några personer som tyckte att "man behöver ju inte prata om man bara ska ligga". Då har man väldigt låga krav. Det där fattar jag överhuvudtaget inte. En person är ju en person för att han/hon består av både kropp och själ. Jag kan inte hoppa i säng med någon som inte har förfört mig mentalt först och det kvittar om det är one-night-stand eller längre förhållanden.

Klart att man kan sitta och bara döööööööööööö över skitsnygga killar, speciellt långhåriga, mörkhåriga, inga muskelknuttar, bara normalbyggda, med bruna valpögon och och och.....Rachel Bolan 1989-stuket. Holy hell. :) Dock enbart ytlig underhållning för stunden.

Skulle en sån snubbe även visa sig ha ANDRA kvaliteter som intelligens, integritet, humor och en bra personlighet, DÅ är det en done deal. :) Men om jag måste välja mellan yta och en människa - då väljer jag det sistnämnda - anytime.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det händer ofta numera att vänner jag pratar med uttrycker viss åldersnoja. Jag har aldrig förstått det där. Jag har hört talas om de berömda 30- och 40-årskriserna, men är övertygad om att det inte är något annat än hjärnspöken. Vad är det som för...